Pantarholmens Pizzeria är en liten pärla, och när vi skriver “liten” menar vi det bokstavligen. Lokalen förkroppsligar uttrycket ”minsta möjliga”, och det känns som att de verkligen satsat på minimalism. Förhoppningsvis betalar de mindre hyra, för vi tror knappt att en fluga kan vända där inne utan att slå huvudet i väggen.
Telefonbeställningen var en upplevelse i sig. Det lät som om de pratade med en burktelefon från Mars – och inte ens en ny burk, utan en sån där gammal rostig som Pippi hittade med ett stort hål i botten, en sån var det nog. Men trots att samtalet kändes som en intergalaktisk utmaning, blev beställningen rätt. Hur? Ingen vet. Kanske var det universums mystiska krafter som lade sig i pizzabaket den där dagen.
Matmässigt överraskar Pantarholmens Pizzeria med en ovanligt salt kebab. Den var så salt att man nästan behövde dricka ett glas vatten för varje tugga, men det var något märkligt tillfredsställande med det. Och skinkan var extra fint strimlad, en liten detalj men det gjorde stor skillnad på upplevelsen. Blev lite gourmeigt på något sjukt sätt. Pantarholmens Pizzeria levererade en estetiskt vacker pizza – inget vik, ingen röra, lagom med topping som var jämt fördelat på canvasen. Som ett konstverk i ostdrapering. Det enda vi kunde önska var lite mer pizzadramatik i själva kartongen.
Men nu till det stora problemet – parkeringen. Det är som värsta Hunger Games. Bussar som plötsligt dyker upp från ingenstans, bilister som kör som om Willys just annonserat seniorrabatt på toapapper, och knappt någon plats att parkera. Det var så stressigt att om kebabens sälta inte höjer ditt blodtryck, så gör parkeringen definitivt det.
Sammanfattningsvis? Pantarholmens Pizzeria får definitivt pluspoäng för den unika, säregna smakupplevelse, men minus för parkeringen – de borde nästan sätta upp en varningsskylt för att undvika hjärtattacker.